Gud vad jag är trött!

Nu har det varit så att jag lämnade in stämning på tingsrätten för ett par veckor sen.... Och mer och mer blir jag övertygat om att jag gjorde rätt. Tävla med en 17 års dotter till min man som hatar mig kan jag inte längre.... Och ingen bra atmosfär är det hemma. Som tur är min man på resor ofta och vi alla (mina flickor och jag) på dagis, skola, skola. Det är så svårt. För att jag tror att jag älskar honom, än... Och att vara varje gång bortvalt inte lätt kan jag säga. Från början var jag ganska lugnt "Han ska vissa henne att hon är med fast jag kom i livet". Men under alla år har det blivit värre och värre. Hans förre detta kan ringa och prata om familjens ekonomi (hon har en man #4 med 2 barn till), han kan åka att "jobba" men träffar sin dotter och sen gnäller att dem "träffas ju aldrig"... Det känns som jag inte hör hans liv. Och då är skilsmässa den bästa. Och i första hand för barnens skull. Annars har VI aldrig pappa till hands och HON (hans dotter från förr) alltid.... Synd, väldigt synd. Men så är det, tyvärr.....
Känner mig ganska tom just nu, bara ilska och hopplöshet. Men jag VET att allt blir bättre... Någon gång. Och det ska JAG FIXA! Tro mig, ni!
Bara litet tillägg... Om jag skrev det i dag betyder det att det är verkligen allvarligt.... Tyvärr och ack.... men så är det....
En annan fråga om vi kan rätta till det? Det kan jag inte svara på.. Om inte han och jag vill det då går det ju inte, men än så länge vill jag att allt blir bra.
BLIR DET??????????